Tommy hade rätt!

Visst var det så att jag faktiskt kunde springa...det kändes till och med riktigt bra och roligt! Vi började med att springa barfota på gräsplanen ute på Snapen. Ganska häftigt faktiskt, man förstår liksom hur det ska kännas i foten utan en massa dämpande grejer under. Ibland klev man på en extra stor och knölig pinne och då var det mindre kul, men jag förstod ju principen och vad Tommy ville visa oss. Sen fortsatte vi till en fin, mjuk skogsstig där vi släpptes lösa och fria att springa så fort vi ville, sträckan var inte så lång men det blev svettigt och flåsigt ändå och det var faktiskt kul! Ingen ångest och ingen tristess!

Som Tommy så klokt påpekade, är nog det här rätt väg att gå (eller springa ;-) ) för mig, för att komma igång med löpningen. Inte sätta upp någon sträcka som ska avverkas eller att jag ska vara ute si och så länge utan springa nånstans där det känns roligt, en fin skogsstig till exempel och vara ute så länge som känns bra. Inte ta ut sig för mycket i början utan ta det lite stegvis. Så om det finns fler där ute som tror att ni inte kan springa, så tror ni fel. Tommy har rätt: alla kan!



Bra skor med tunn sula och rätt färg ;-)