Åter in i vardagen som sjukgymnast med ett antal patienter som har problem med allt från ont i ryggen till knäbesvär och nyopererade höftleder. Genom åren har jag blivit ganska rutinerad och får jag säga det själv -en hyffsad människokännare. Lite stolt kan man ibland stå och blicka över torget och med viss säkerhet peka ut skavanker på folk och trolig orsak. Kommer du som ny kund till mig har jag mellan 30-45 minuter på mig att ta anamnes (intervju) och sedan undersöka och efter det antingen behandla eller ge rehabiliteringsråd. Nu händer något märkligt med oss människor när vi söker sjukgymnast. Ok inte alla och kanske inte kvinnorna. Dom flesta andra tror kanske att vi är tåliga och biter ihop som patienter vid första besöket? och visst finns det även dom som gör det men oftast gör vi precis tvärtom -kanske är vi rädda för att inte bli trodda eller är det så att vi är rädda för att bli nonchalerade? Hur som helst förstärker de flesta patienter sina besvär vid framförallt första tillfället - dom haltar och går snett grimaserar och ojjar sig. som nyutexaminerad var man beredd att skicka var och varannan till akuten och neurologen. Med tiden såg man att besvären blev lite mer realistiska vid andra och tredje behandlingstillfället och bara att kunderna fick någon som kunde förklara smärtan botade en hel del. Genom åren har jag haft en del märkliga undersökningar ändå. en av de mest konstiga var när en 55-årig man sökte för att det knäppte till i knäna när han satte sig på huk snabbt. Inget knäpp vid långsam huksittning och absolut ingen smärta. Det krävs ett proffs i det läget för att kunna ro hem en sådan situation med hedern i behåll för båda parter. Nästa gång skall jag berätta om en av de märkligaste sättet att skada sig på och ni kvinnor skall få reda på hur många gånger ni kan använda era trosor. (kommentera gärna inläggen)
det är faktiskt inte helt enkelt att gå över gamla torget speciellt inte i högklackat....
SvaraRadera